life in slow motion..

det är svårt att sätta ord på tankarna i huvudet. när jag slår på musik känner jag olika känslor inom mig, jag känner mig inspirerad och jag bubblar av en vilja att få ut allt i ord. så jag börjar skriva och inser varje gång att orden blir mer banala för varje gång jag ens försöker. jag suddar, trycker på delete tills fingrarna blöder och blir arg på mig själv för att jag inte kan få fram det som finns där inne. varje historia känns som en redan berättad. jag blir en trist repris. ju mer jag jag raderar desto mer låst blir jag. mitt ständiga problem. att vara låst. jag inspireras inte av det liv jag lever så som jag skulle vilja. västerås blir mindre för varje dag som går. då blir jag låst. det finns en hel värld där ute. och den väntar ju..

jag avundas de som trivs här, som är nöjda med sin tillvaro. jag vill också känna så. jag blir istället förbannad för alla måsten i livet. det känns som att dessa måste hindrar mig från att göra det jag är menad för. men vad är jag menad för? jag har ingen aning. jag är en rastlös själ som söker mål. välkommen till vuxenlivet, säger de. i helvete heller, säger jag. livet är inte till för att plågas av måsten. livet är till för att levas. visst har man ansvar som vuxen och jag planerar inte att bli oansvarig, men vi har bara ett liv så vitt jag vet och jag har som mål att lämna det någon gång i framtiden med ett leende på läpparna. jag vägrar tänka att jag önskar att jag hade... även om jag inte har specifika mål så vet jag iaf vad jag söker för känsla och jag tänker göra allt jag kan för att få leva omsvept av denna känsla. mitt sökande kan inte mer än att gå åt helvete och där är det ju varmt så det kanske inte är så hemskt trots alla rykten.