nu är jag inne i en period där kroppen känns oerhört tung. jag märker att jag snubblar på mina egna fötter och att lyfta armarna är ett projekt. jag blir oerhört frustrerad när småsaker blir stora saker just för att armen är helt slut. det är inte stora saker alls, men någonstans mellan hjärnan och neverna och musklerna brister kommunikationen. inte så att jag har skov eller så, men ibland så är kroppen bara extremt trött och med de senaste veckorna som har varit med mardrömmar och enorm trötthet och min envishet att köra på ändå, så har det väl kommit ifatt kanske. slutade vid sex igår och satt inte ner en sekund förrän jag var på väg att gå och sova. hade massor med saker att göra och somnade inte förrän halv ett. sen vaknade jag klockan två. och tre. och kvart i fem. och sist tjugo över sex. då gick jag upp. till min fasa såg jag att det ösregnade och tänkte på hur blöt och bitter jag skulle bli på vägen till jobbet. sen slog det mig: jag har ju köpt paraply. så jag fick glatt inviga det, men insåg ganska snabbt att mitt lågbudget-paraply skulle bråka med mig och jag insåg även varför jag hatar paraplyer. jag blir ju praktiskt taget mary poppins och flyger nästan iväg. jag får hålla i för glatta livet och det brukar oftast resultera i en jobbig värk i armarna.
nu är det kö.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar