samma gamla rädsla, andra namn..

jag har inte varit på topp idag. bortsett från att det har känts som att jag har svalt ett sylvasst knivset så har jag varit trött och allmänt hängig. och så snöyr det ute och det gör knappast saken bättre. efter långdragen längtan efter ett slut på dagen kom jag hem och kröp ihop som en stor boll i min soffa. om jag bara kunde få slippa allt för bara ett par minuter så skulle jag vara glad. slippa all press, slippa all stress, slippa all hysteri, slippa allt kaos. det är inte så att det är överdrivet mycket sånt som handlar om just mig, men det finns hela tiden runt omkring.

just nu vill jag att allt ska vara enkelt. istället pressas jag av vad som ska hända sen. planera, planera. skrev ut en liten text om hur man startar förlag och själva förlaget verkar vara busenkelt att få igång. det svåra kommer såklart när man ska tjäna pengar. då man ska synas och höras och vara bra nog att platsa på marknaden och då drabbas jag av en sjuk prestationsångest. jag är inte direkt en tävlingsmänniska och har aldrig haft behovet av att vara bäst. folk kan säga att jag är duktig och stark och att de blir imponerade och jag tar åt mig och blir blygsam, men jag vet att många syftar på vad jag gör trots mina armar. inget fel i det, självklart blir jag glad. dock känner jag ett stort behov av att hitta min grej bortom detta, något som inte alls har med mina armar att göra. jag vill inte att det som är jag ska glömmas bort bakom det uppenbara och att folk ska tro att det är det enda som gör mig till den jag är. jag vill inte vara "hon med armarna". jag vill hitta det som just jag är bra på, min inneboende talang. där allt bara kommer till mig automatiskt eftersom det ligger djupt i min ryggrad. det som får mig att glömma tid och rum och som får min hjärna att glöda av tankeverksamhet och ögonen att brinna av entusiasm. ständigt återkommande är behovet av att få känna hjärtat slå hårt i bröstkorgen, så hårt att det gör ont. när det behovet tillfredsställs mår jag som bäst. det är då jag känner att jag klarar vad som helst. alldeles för ofta är jag feg och jag antar att jag är orolig för att folk ska se hur rädd och liten jag är och inse att jag är en bluff och inte alls så stark som jag tydligen har lyckats lura folk att tro. men jag får väl tro på jockes tonsatta ord: allt kommer till den som vågar vara rädd.