sjukdomar är satans påfund..

jag har studerat sprickorna i taket alltför många nätter nu. jag sover dåligt. jag ligger vaken och tänker på allt. mest tänker jag på de i min närhet som bär på bördor av olika slag, bördor vars vikt hindrar dem från att sova skönt en hel natt. kunde jag skulle jag lyfta vikten från deras axlar så att de får sova gott inatt.

fick ett mail av en gammal klasskompis från halmstad. hennes bröstcancer har kommit tillbaka och hon kommer inte att bli frisk igen. de två senaste månaderna har hon tillbringat i princip all tid på sjukhuset. det är så svårt att ta in. hon var den absolut goaste och självsäkraste av oss alla, hon var klippan i vår grupp, hon kändes oövervinnerlig. inte helt osökt får det mig att tänka på mamma och hur lyckligt lottad jag är som har henne. jag mådde verkligen skit när hon fick sin bröstcancer och varje gång hon ska på återkoll idag blir jag livrädd för resultatet att jag inte ens törs fråga, men allt har ju gått bra. nåt annat vägrar jag gå med på.

mamma kallar mig realist när det kommer till sjukdomar och det kanske jag är. men mest när det gäller mig själv, tror jag. när jag fick ms började jag genast tänka på lösningar. jag kan mig, jag vet hur jag ska hantera mig själv och mina känslor när det är jobbigt. jag vet vad som gör att jag mår bättre och mina tankar om att allt alltid löser sig är lättare när det gäller mig själv. men jag har inte lika lätt att acceptera att nåt händer med folk som jag älskar. jag kanske inte visar det, men skulle jag få "fel" svar från en läkare någon gång ( så fan heller.. ) som säger att inga alternativ finns skulle jag förmodligen släpa idiot-doktorn i stetoskopet till ett labb och tvinga denne att lösa alla aktuella sjukdomsfrågor fallet ifråga tar upp. ge mig inte problem, ge mig lösningar för tusan.

jag hoppas och ber att jag dör innan alla andra ( egoistiskt, jag vet, men stäm mig då ) för jag kommer aldrig palla att se folk jag älskar dö. mycket kan människan övervinna, men tyvärr inte döden och den skrämmer mig mer än något annat. jag är inte rädd för min egen död, jag använder den som motivation till att leva på ett sådant sätt att jag kan dö lycklig utan ånger även om jag skulle behöva lämna jordelivet imorgon. däremot är jag livrädd för alla andras bortgång. jag förstår inte hur jag ska palla det. det gör jag verkligen inte.

jag förstår att ni alla blev otroligt upplyfta och glada över det här inlägget, så därför ska vi nu göra vågen. kom igen då..wiiiiiie.. eller?!