världen överlever ändå..

när jag startade min nya blogg hade jag tänkt mig att jag skulle skriva en massa bra här, men istället har mängden inlägg av mig minskat. antar att det är för att jag är så ruskigt oinspirerad. jag avskyr att vara det.

imorse vaknade jag utan problem vid halv sex. var pigg och redo att gå upp, men av ren princip vägrade jag röra mig ur sängen innan kvart över sex iaf. dagen har gått ganska fort på jobbet också. skönt. fördriver tiden mellan samtalen med att glida runt på nätet. överallt hittar man otaliga mängder artiklar om britney. jag kan inte tycka annat än synd om henne. det är så lätt för folk att fnysa åt alla skandaler som uppdagas dag ut och dag in, folk glömmer bort att det handlar om en människa som uppenbarligen inte mår så bra. nog finns det väl en hel mängd saker som är tusen gånger viktigare att skriva om än att britney gråter på en trottoar utanför sitt hus eller att hon igen har för kort kjol. det är faktiskt inte viktigt att skriva om sådana saker, jag lovar. världen kommer inte att gå under.

hurra hurra hurra HURRA..x 2, varav en försenad..

ett stort GRATTIS till tessan som fyller 28 år idag.

och ett försenat stort GRATTIS till sara som fyllde hela 25 år i söndags. tack för ett härligt firande och tack för sällskapet hem.

hearts all over the world tonight..

jag har fallit pladask för chris brown och hans with you. den är så otroligt go, musiken är så varm och den andas kärlek. lyssna på den i spalten till höger.

gossip girl..

det snackas en massa om serien gossip girl. den börjar ikväll på femman. naturligtvis är jag ruskigt nyfiken. eftersom jag snart är klar med alla avsnitt av heroes måste jag har något annat att fördriva tiden med när jag är uttråkad. ska ge gossip girl en chans att charma mig.

tiden går sådär sakta igen. slutar om ca tjugo minuter och då ska jag kuta hem och ta av spacklet och sen ska jag minsann bli ompysslad så det står mig ur öronen. och jag ska njuta av varje sekund.

vår tack!

igår hade jag fått nog av mig själv ganska rejält. tog en lång dusch innan jag la mig tidigt igår och det behövde jag verkligen. sov så skönt att jag hade svårt att komma upp imorse. sen blev det inte bättre av att jag inte hittade varken mitt passerkort eller mina nycklar. nycklarna är ingen större överraskning, jag brukar kunna glömma vart jag lägger dem. däremot har jag aldrig slarvat bort passerkortet så jag kutade runt som en idiot tills jag märkte att det låg i min vänstra ytterficka på jackan. jackan jag hade på mig. brukar aldrig lägga något i den fickan så därför tänkte jag inte på att leta där, men jag la ju ner det där igår när jag provade kläder på stan och inte ansåg att det var smidigt att ha kortet på mig vid dessa tillfällen. köpte för övrigt ett linne som sitter bra och bekvämt och så.

idag ska jag iväg på lite spa och jag lovar att inte lida en endaste gång. ska få en djuprengörande ansiktsbehandling och jag kommer säkert somna där. så skönt. älskar att bli bortskämd.

kan nog inte längta mer efter våren än vad jag gör just nu. att få slita av sig vinterjackan och trippa runt i små ballerinaskor är det ultimata i mina tankar just nu. jag avskyr stora bylsiga kläder och skor som gör att jag knappt kan röra mig. nej, det får faktiskt ta att bli vår nu. jag har väntat ända sen i september.

ljusare tider..

det här inlägget plitar jag ner för en söt tös skull som jag tror är aningen uttråkad på jobbet och som jag vet måste sitta och vara lyhörd fram till 19.00 ikväll. personligen tycker jag att dagen har gått ruskigt fort. har hunnit med båda rasterna och lunchen och jag har knappt hunnit reagera.

ska springa runt lite på stan efter jobbet. ska lämna tillbaka en tröja och försöka hitta en annan. sen borde jag hämta ut mina sprutor men jag vet inte om det finns några inne i apotekets lager för närvarande. måste kuta förbi biblioteket på mdh också och lämna tillbaka böcker. slutar kvart över fyra varje dag den här veckan förutom på fredag då jag smidigt nog slutar kvart över sju. ska bli skönt att få vara hemma relativt tidigt så jag får tid på mig att göra en massa annat som jag har lagt på is på senaste.

upptäckte idag att bokrean för 2008 startar den 26e februari. hur ska jag palla att gå dit mitt i natten kan jag undra. förra året fyndade jag mest på nätet, men jag fick minsann med mig ett gäng böcker hem från stan också. köpte pullman-triologin till ett härligt pris. ser fram emot rean. kan bli spännande.

sist men inte minst måste jag bara få påpeka det underbara faktum att det inte var kolsvart när jag gick till jobbet imorse vid halv åtta. jag såg till och med handen framför mig i trappen när jag skulle tända lampan. jag stolpade inte in i grannes dörr med ett brak en enda gång heller. ljusare tider, gott folk. det mår jag ruskigt bra av.

blåfot..

efter helgens bravader på kåren fick jag blå fot som souvenir med mig hem. inte nog med att jag hade ont i foten innan jag kom, det blev inte bättre av att tre olika killar alla lyckades hoppa på min vänstra fot vid tre olika tillfällen under kvällen. och när jag skriver hoppa, så menar jag verkligen hoppa. efter att ha fått en hel mängd öl sprutat upp i ögat och som sagt fått foten manglad för tredje gången så fick jag nog och drog hem i sällskap av sara, alex, stina och magnus. att ligga hemma i sängen och mysa när jag visste att alla andra fortfarande hade hemgången och allt det där kvar kändes så skönt.

kanske borde jag börja packa snart för den stundande flytten. är bara en månad kvar. önskar att lägenheten låg på stan så jag kunde få göra iordning den med nya färger på väggarna och nytt golv, men allt sånt känns oerhört onödigt när jag vet att jag inte kommer att bo där så överdrivet länge.

nu är jag klar med säsong ett av heroes också. tur att tårarna inte sprutade när jag såg säsongsavslutningen iaf. hrm..

uppföljning..

tiden går så ruskigt sakta. jag slutar om trettioåtta minuter i skrivande stund och det känns mer som år. jag är så trött att jag glömmer bort att sätta mig själv som ledig i telefonin, sitter kvar på efterarbete längre än vad som är nödvändigt. inte för att det ringer nån, men ändå. malin kommer med tåget som lämnar e-tuna strax innan åtta. sen tar det en halvtimme hit. får eventuellt sitta och slå mig själv i ansiktet så jag håller mig vaken tills dess. det är inte svårt att gissa sig fram till att jag stänger av allt ljud på telefonerna imorgon bitti så jag får sova ut. finns ingen möjlighet att jag går upp innan elva. och när jag väl har gått upp så tänker jag äta frukost och titta på lite heroes och sen ska jag ta en låååååång dusch. sen kanske jag pallar att göra nåt.

fick nyss sms av malin. hon kommer en timme tidigare istället. skönt, då slipper jag bli blåslagen och jag slipper gå hem emellan.

jag är så trött så jag vill gråta. på fullaste allvar. tidigare idag vill jag bara brista ut i gapskratt. en lite tid mellan irritationen och gråtmildheten var det så. när det ringde nån fick jag hålla mig för att inte skratta åt alla ord personen i andra änden sa. det där med att ge ut ett kollinummer var oerhört roligt att höra just då. 82536745297se. HAHAHA. ungefär så kände jag.

blödande öron..

den här dagen har varit outhärdligt lång. började halv tio, men det känns som att jag har varit här sen fem imorse. anledningen till det är att jag har suttit på privatkundtjänsten sen tio i tolv idag och mina öron blöder ymnigt av detta. nu har jag blivit bortkopplad dock. skönt. fortfarande är det dock mer än en timme kvar av min arbetsdag. en låång timme.

trevlig lunch med mia idag och jag ser fram emot min dejt med malin senare idag. sedan är jag relativt övertygad om att jag kommer slockna ungefär klockan åtta ikväll. jag är fantastiskt trött.

senil är det nya svarta..

jag kommer hem från jobbet vid sju, hinner bara ställa ner alla saker och ta av mig jackan och så ringer det. i andra änden utbrister paola: SKOJAR DU MED MIG ELLER?! jag vet inte vad jag ska svara för jag vet inte alls vad samtalet handlar om och kan därför inte heller svara på om jag skojar eller ej. ett efter ett ploppar de ljusblåa fluffiga frågetecknen upp ovanför min skalle. jag fattar ingenting. det visar sig sedan att jag i tisdags hade sagt att jag skulle komma förbi henne efter jobbet idag så vi kunde hemma-fika lite och umgås. det hade jag inte en endast tillstymmelse till minne av. så jag sätter på mig kläderna igen, möter upp milla, hämtar ata och så drar vi hem till paola. och äter bullar. och de var goda minsann. och nu ska jag ta och äta lite mat innan jag somnar för annars kommer jag gnaga sönder min arm i sömnen. har inte haft tid att äta sen lunchen vid kvart över tolv.

imorgon ska jag möta mia på lite lunch och efter jobbet ska jag ta mig en fika med supreme. jag har saknat henne minsann.

väntan..

jag har slutat för trettiofem minuter sedan, men sitter fortfarande kvar på jobbet. anledningen till det är för att vi ska ha möte med academic klockan fem till sex. erika har under min väntan frestat mig med otaliga underbara bakelser från systrarna eriksson. funderar starkt på att springa dit sen och kolla om jag kan hitta något gott. det vattnas friskt i munnen vill jag lova.

imorgon får man lön. känns bra att få lite klirr i kassan, om så bara för ett litet tag. hinner jag så ska jag kolla lite på stan efter lite kläder. slutar sex imorgon, men då vet jag inte om jag hinner. jag hinner ingenting har det slagit mig. jag har saker att göra precis hela tiden. har inte setat still på minst en vecka. jag kommer hem och stupar i säng ganska direkt. hinner inte träffa folk, hinner knappt prata med folk. när februari är över så ska jag ha väl ha lite mer tid. då jobbar jag inte längre och kan återigen njuta av pluggandet. nu hinner jag inte reflektera över vad jag läser. just nu är det ganska mycket.

inferno..

vägen till jobbet imorse var ingen rolig historia. efter gårdagens snö och dagens plusgrader var det inte härligt att gå. ett steg fram, åtta steg bak. slirigt och blött. tvåhundra meter hemifrån hade jag nästan gett upp och jag var tvungen att verkligen pusha mig själv för att inte vända och gå hem. vid övergångsstället över cityringen är måttet rågat när jag med dyngsura fötter märker att vattenpölarna sträcker sig så vitt och brett att jag praktiskt taget måste gå ut i korsningen för att inte få vatten till knäskålarna. jag känner hur hornen växer och sakta sakta förvandlas världen i mina ögon till ett eldigt inferno.
god morgon jeanette!

london calling..

varje gång det ringer någon från england blir jag lite extra glad. den underbara brittiska engelskan tar mig tillbaka till london igen, om så bara för en liten stund. då får jag en härlig känsla i magen. samtidigt saknar jag så det gör ont i hjärtat. det var sex månader av mitt liv som spelade en väldigt stor roll. london är en underbar stad. jag ska tillbaka dit och återuppleva london som den människa jag är idag. så är det bara.

hurra hurra hurra HURRA..

GRATTIS till min moster lena som fyller 41 idag!!!

crash..

"it's the sense of touch. /.../ i think we miss that touch so much, that we crash into each other, just so we can feel something."

hurra hurra hurra HURRA..

GRATTIS till världens bästa mamma som fyller 46 idag.

tack för igår. igen.

kossor..

det är alltså kossorna som är de stora miljöbovarna i världen. dumma jag, här har jag gått omkring och trott att det är människan som förstör vår planet.

heroes..

det är ruggigt svårt att sluta titta på heroes när man väl har börjat har jag märkt. sen igår har jag tittat igenom de tolv första avsnitten och jag har elva kvar. sen ska jag in på säsong två.

examen..

GRATTIS till jenny och alex som idag tar examen och blir sjuksyrror. ni är grymma!!

sol..

idag skiner solen som besatt. det känns nästan som vår. under lunchen tog hamburge-begäret över och eftersom jag var enormt sugen på att fira mig själv och det faktum att kroppen och psyket mår liiite bättre ( peppar peppar, ta i trä *knack knack* ) så travade jag ut i solskenet och gick de korta metrarna till mcd.

där satt jag vid ett bord närmast fönstret tillsammans med alla andra stressade lunchare och tog åt mig av naturens ljusterapi och mcd har väl aldrig smakat så gott. och det var länge sen jag kände mig så lugn.

telefonin är död..

telefonin på jobbet har pajat. sånt är inte alls påfrestande när man jobbar på kundtjänst.

längtar..

just nu längtar jag efter en kopp te. elva minuter kvar till rasten..

rädsla..

dagens varmaste samtal kom från en man som behövde sitt paket nu, nu, nyss. paketet ligger på bil för utkörning och jag förklarar för honom att jag inte kan skynda på leveransen utan att det ska komma ut till honom innan 16.00. jaha, så det är bara att sitta ner i båten och hålla käft med andra ord, säger han. så kan man uttrycka det ja, svarar jag och vi skrattar. okej, inte mycket att göra åt. tack så mycket lilla hjärtat, avslutar han och jag hör hans leende genom luren. han lägger sedan på och kvar lämnar han för tillfället labila lilla mig som måste använda all behärskning för att inte börja gråta av en främlings vänliga ord.

igår kväll hade jag en smärre panikattack och fick för mig att slavisk träning med mina nya träningsredskap skulle bota det fysiska känslorna jag känner. istället för att lyckas bra med det råkade jag av en klantig anledning får redskapen mitt i pannan varpå ett vackert pyttejack och en bula uppenbarar sig tillsammans med en smärta som gör att jag glömmer alla tidigare fysiska problem. just den här stunden visar sig vara ett kulmen i total frustration och jag sjunker ihop på knä med huvudet nedborrat i sovrumsmattan och skriker ut all rädsla med tårarna sprutandes åt alla håll.

rädsla är en mäktig känsla. jag märker hur den påverkar mig och gör mig arg. riktigt arg. arg på saker jag annars inte ens skulle reagera på. vid varje samtal jag får just nu där någon kund absolut måste ha sitt paket och har panik för att det är sån jäkla kris så vill jag skrika åt dem att skaffa riktiga problem och sen slänga luren i örat på dem. istället ler jag och säger: javisst kan jag hjälpa dig. har du ett kollinummer?

hurra hurra hurra HURRA..

GRATTIS

till världens bästa mia som idag gör entré i den härliga 27-årsåldern.

och tack för i lördags.

idag är en sån dag..

idag vill jag inte göra någonting. det är en sån där dag då jag bara vill ligga kvar i sängen och mysa och titta på dålig tv. jag har sovit max två timmar inatt för jag kan verkligen inte slappna av. jag är rädd. och inte nådigt rädd heller. igår natt gjorde jag allt för att inte börja hyperventilera. hela kroppen känns konstig och främst vänster halva. och jag har ont i benet efter sprutan och mitt psyke är inte på topp alls just nu. jag går omkring med en ständig panikkänsla i bröstet. det känns som att någon sitter på mig.

jag vill bara vara hemma och gräva ner mig i sängen. ska sova enormt tidigt ikväll och göra mitt bästa för att sova gott. eller så ska jag ringa sjukhuset och få panik. ska jag få skov så ge mig hellre smärta än förlorad muskelstyrka iaf. snälla..

lycka att hoppa på ett ben..

jag är, som tidigare nämnt, rädd för att få skov vilken dag som helst nu. idag var jag skraj och utsatte mig själv för en del tester.
goda nyheter än så länge:

• jag kan fortfarande hoppa på ett ben, på båda benen.
• hett vatten är fortfarande hett vilket bevisas av tredje gradens brännskador och därmed kan jag även intyga att smärta fortfarande gör ont och kittlas inte, men lyckligtvis är kallt vatten fortfarande kallt så brännskadorna läkte igen ( snabbläkt, jag vet ).
• mitt ringfinger på vänstra handen är fortfarande starkt.

när dessa punkter går åt pipsvängen blir jag rädd på allvar.

jag minns hur glad jag blev förra året när skovet tog mitt vänstra ben och nästan alla muskler i det. när jag återfick förmågan att hoppa på ett ben blev jag så lycklig att jag var tvungen att ringa och jubla till alla jag kunde komma på. aldrig nånsin har jag hoppat så mycket på ett ben som jag gjorde då.

underskattad..

bilden är googlad

jag måste bara få lägga uppmärksamheten på en underbart vacker och karismatisk man, en fantastisk skådespelare, sångare, målare osv osv. en man vars talang har glömt bort i skuggan av drogproblem. han är ruggigt bra.

lyssna: robert downey jr - man like me

oro..

jag har ont i huvudet. har haft ont i huvudet sen i slutet av förra veckan. som mest sen i lördags kväll. det började på bill & bobs och sen har det inte riktigt gått över. vätskebrist trodde jag, men jag drack ju säkert tio liter igår så det tänker jag inte tro på längre. jag hade för övrigt jättekul i lördags, men det ska jag skriva lite mer om i ett senare inlägg.
i flera dagar har jag haft ont i kroppen också. det går som småimpulser genom hela mig och det gör ont. känns ungefär som smärtan man känner när man har feber och är sjuk fast det pulserar mer och rör sig runt i kroppen. ja, jag kan inte riktigt förklara.
låg i min säng igår kväll och var livrädd. hade ont i kroppen, i huvudet och hela kroppen var domnad och kändes tung. var övertygad om att jag skulle få skov. hade ju tagit tablett eftersom jag tog spruta igår som vanligt, men det kändes iaf. tog extremt lång tid innan jag somnade och jag låg och snyftade för mig själv och ansåg att det var ruskigt synd om mig. jag må vara nojjig, men jag känner min kropp och jag vet när det känns fel. jag känner däremot inte min ms än och därför vet jag inte heller när jag bör vara orolig. sånt tar ett tag att lära sig och eftersom jag mår så pass kasst som jag gör nu så oroar jag mig. och det är ju den här tiden på året som det brukar bli fel så att säga. jag håller tummarna och hoppas på det bästa, men gudarna ska veta att jag är upmärksam på minsta lilla.

stolen moments..

"like a thief in the night
stolen moments with you"

-alicia keys

sjukdomar är satans påfund..

jag har studerat sprickorna i taket alltför många nätter nu. jag sover dåligt. jag ligger vaken och tänker på allt. mest tänker jag på de i min närhet som bär på bördor av olika slag, bördor vars vikt hindrar dem från att sova skönt en hel natt. kunde jag skulle jag lyfta vikten från deras axlar så att de får sova gott inatt.

fick ett mail av en gammal klasskompis från halmstad. hennes bröstcancer har kommit tillbaka och hon kommer inte att bli frisk igen. de två senaste månaderna har hon tillbringat i princip all tid på sjukhuset. det är så svårt att ta in. hon var den absolut goaste och självsäkraste av oss alla, hon var klippan i vår grupp, hon kändes oövervinnerlig. inte helt osökt får det mig att tänka på mamma och hur lyckligt lottad jag är som har henne. jag mådde verkligen skit när hon fick sin bröstcancer och varje gång hon ska på återkoll idag blir jag livrädd för resultatet att jag inte ens törs fråga, men allt har ju gått bra. nåt annat vägrar jag gå med på.

mamma kallar mig realist när det kommer till sjukdomar och det kanske jag är. men mest när det gäller mig själv, tror jag. när jag fick ms började jag genast tänka på lösningar. jag kan mig, jag vet hur jag ska hantera mig själv och mina känslor när det är jobbigt. jag vet vad som gör att jag mår bättre och mina tankar om att allt alltid löser sig är lättare när det gäller mig själv. men jag har inte lika lätt att acceptera att nåt händer med folk som jag älskar. jag kanske inte visar det, men skulle jag få "fel" svar från en läkare någon gång ( så fan heller.. ) som säger att inga alternativ finns skulle jag förmodligen släpa idiot-doktorn i stetoskopet till ett labb och tvinga denne att lösa alla aktuella sjukdomsfrågor fallet ifråga tar upp. ge mig inte problem, ge mig lösningar för tusan.

jag hoppas och ber att jag dör innan alla andra ( egoistiskt, jag vet, men stäm mig då ) för jag kommer aldrig palla att se folk jag älskar dö. mycket kan människan övervinna, men tyvärr inte döden och den skrämmer mig mer än något annat. jag är inte rädd för min egen död, jag använder den som motivation till att leva på ett sådant sätt att jag kan dö lycklig utan ånger även om jag skulle behöva lämna jordelivet imorgon. däremot är jag livrädd för alla andras bortgång. jag förstår inte hur jag ska palla det. det gör jag verkligen inte.

jag förstår att ni alla blev otroligt upplyfta och glada över det här inlägget, så därför ska vi nu göra vågen. kom igen då..wiiiiiie.. eller?!

not waste another moment..

det är bara en person i min blogg som kan sina filmer. GRATTIS till mia som gissade helt rätt på att föregående inläggs citat kom från min bäste väns bröllop. extra kramar till dig.

sitter och lyssnar på musik och försöker förgäves komma på nåt bra att förnya itunes med, men det står helt still. som om jag inte har hört ny musik på ett bra tag. har ni några bra förslag till mig?

inte har jag nåt att skriva heller. det är helt stilla i min skalle.

moving closer..

hela jag känns tom. det finns inga måsten just nu. det är så skönt. jag känner mig lugn i hjärtat. lämnade tillbaka alla uppsats-böcker till stadsbiblioteket idag. under en alkis vakande ögon scannade jag in bok efter bok och leendet på mina läppar blev större i takt med den minskade vikten i väskan.

var tillbaka på jobbet idag efter mer än en veckas ledighet med sjukdom och allt. kändes skönt. var härligt att se alla igen och mötas av deras goa ansikten klockan 07.45 imorse. datorn var ringrostig och ville inte som jag ville. alltid när det händer ropar man på data-hjälten som trycker på en knapp som man ganska snabbt inser att man själv visste om och kunde trycka på. hade hjärnan fungerat i dessa stunder hade jag kunnat förhindrat ännu en iq-befriad datasituation skapad av mig som framkallar viljan att bestämt dunka huvudet i skrivbordet och tänka det där visste jag ju. idag kändes det iaf som att ännu en spärr har släppt hos mig. sakta men säkert tar jag mig över alla hinder jag ser framför mig.

på lördag blir det mat på bill & bobs och sen blir det dansande av på bmb. för första gången på länge känner jag mig partysugen och jag längtar. vill bara få dansa av mig de senaste veckornas stress och jag vill ge mig själv helt till musiken och låta den ta mig vart den än vill. jag struntar fullkomligt i om jag dansar till carola, måns zelmerlöv, britney spears eller timbaland, bara jag får dansa. för att citera en go film: maybe there won't be marriage, maybe there won't be sex, but by God there WILL be dancing! (uttalas med brittisk accent). extra kramar till den/dem som kan gissa vilken film citatet är ifrån. annica, jag litar mest på dig i den här frågan.

tårar..

jag sitter här på min stol och gråter. men jag är inte ledsen. nej nej. jag är glad. varför? jo, för att jag är ÄNTLIGEN klar med min förbannade c-uppsats. jag får säkert inte godkänt (optimist, jag vet ), men jag har iaf skickat iväg den till alla och jag är KLAR!!! om det blir aktuellt med ändringar så får jag ta det då.

känslan att få lämna tillbaka alla böcker nu i veckan kommer ju bli enorm. så skönt att bli av dem, de har tagit upp alldeles för mycket plats.

ska ta och gå och lägga mig nu och äta chips och dubbelnougat och sen ska jag sova och imorgon ska jag upp och jobba till kvart över fyra. sen ska jag iväg till skolan och förbereda mig för opponeringen. men det är som sagt imorgon, nu ska jag äta chips!!

press play again..

det känns som att jag har glömt bort mig själv. jag har så mycket att göra hela tiden att jag inte har hunnit sätta mig ner och ta det lungt. jag har inte hunnit ta hand om mig själv. jag jobbar heltid och jag pluggar heltid och utöver det händer saker som jag måste ta itu med. om varje arbetsdag är 8 timmar och varje pluggdag detsamma så har jag 16 timmar som måste gå till jobb och skola. dygnet har 24 timmar som vi alla vet och jag behöver sova iaf i 8 timmar för annars fungerar jag inte. 16 plus 8 är 24. jag är inget mattesnille, men till och med jag fattar att jag inte har överdrivet mycket tid till annat.

de senaste veckorna har jag inte sovit bra alls och nu har jag och katten blivit sjuka och jag har en stresskänsla som står mig upp i halsen. inte för jobbet och inte för skolan, men för allt annat som är runt omkring. jobbet och skolan gör mig tvärtom ganska lugn. kanske är det för att jag då kan fokusera helt och hållet på mig själv och jag vet att jag gör det jag ska göra. stresskänslan infinner sig inte då. stressen kommer mest av det som är känslokrävande. jag har känt en konstant rädsla i kroppen sen i början av december för att jag går och tänker på att det är den här tiden på året som jag brukar få skov och det känns som att jag går på nålar för att det är på något sätt nu eller aldrig som jag får se om medicinen fungerar.

dessutom har jag tappat bort mig själv i alla måsten att jag knappt vet varför jag pluggar. jag har tryckt på pausknappen för min drömmar. det får inte ske. jag måste hitta mig själv, ta tag i saker och få sakerna gjorda.

utöver det så mår jag bra.

kampen om musiken..

jag kämpade hårt igår kväll med att försöka få musik att spela på min blogg varje gång man kommer in och efter mycket om och men strömmade foo fighters ur syrrans högtalare och jag var nöjd. sen kommer jag hem och det är knäpptyst. försöker att göra samma sak fast med en låt från min dator. naturligtvis hör jag ingenting. jag är missnöjd.

hej och välkommen..

jag tröttnade som bekant på min andra blogg och beslöt mig för att starta en ny så...TADAAA!! så säg mig, vilka är ni som läser min tankar?? säg hej, det vore trevligt.